tappat massa av min positiva anda. tappat massa av mig själv. igen. på bara några veckor, om ens det.

märks när jag slutar blogga, och allt blir helt tomt. alltså i princip tomma inlägg.  inte bara bloggen, utan jag blir tom inuti, och kommer mig inte för med något. haha och jag börjar bita på naglarna. vilket jag gör, dem ser skitäckliga ut. igen. de som va så fina i höstas. tråkigt.

 

hoppas än en gång att mina både små och stora deppressions attacker är hormoner så dem försvinner med åren. vilket dem gör mer och mer, men får ju ändå mina nergångar när allt blir svart. frågan är varför? jo oftast händer det något negativt, och då dras resten med. svart eller vitt. sån är jag, ganska irriterande. tur att jag emellan dem här perioderna, som är både långa och korta, mår skitbra. önskar bara att jag kunde må skitbra hela tiden. blir så trött på mig själv och dessa nedgångar. sen är jag en vädermänniska. som många andra. det är lättare att bli bedrövad på vintern när det är mörkt. that's the fact. det roliga är att jag får höra flera gånger i veckan att jag är "positiva sofia", att jag alltid är superglad och superpositiv, att inget kan få mig ur mitt glada tillstånd och att jag inte ens kan vara arg. vissa vet att det visst är så. MEN: som sagt, är oftast bara glad. därför  är det så de flesta känner mig. som en genomglad person, de flesta har aldrig sett mig annat än glad. sjukt egentligen.

 

 

men vet ni vad som är bra då? om man upptäcker i tid att man är påväg neråt, och att man då räddar sig innan det blir svårare och svårare att dra sig ur det. faktum är att den här terminen i skolan är redan det tuffaste jag varit med om. både i skolväg och allt annat. wow. tur att jag håller på att rädda upp min situation, och ska plocka fram min kämparglöd som kommer när det blir tufft. för att visa alla jävlar att jag visst fixar allt. men man måste få vara lite svag också, ibland. faktiskt. så kommer folk och säger till mig: du är den starkaste personen jag känner. och den sortens människa tänker jag fortsätta vara. ända till slutet. som alltid.

 

så om nu dessa periodiska neråtgångar i mitt psyke ville sluta hemsöka mig så skulle allt vara lättare.

någon som håller med? det här är faktiskt för att hjälpa er lika mycket som det hjälper mig. att ge er ork till att fortsätta när det är tungt. för man orkar alltid, egentligen. bara att ta tag i sitt förbannade skitliv, och göra något åt det.

 

jag skulle vilja berätta vad som är det tuffa, just nu. och allt det som har varit. men det kan jag inte, inte än. det går bara inte. men det spelar ingen roll, för alla ni som läser det här: även om man har små eller stora problem, så bara kämpa. ett litet problem för mig kan vara ett jätte stort för dig, eller tvärtom. det löser sig, det löser sig alltid till det bästa. så är det bara. det jag ville säga med det är att inget problem är för litet. MEN, om det är skitsaker så bara släpp det. och om du inte klarar allt själv, vilket är mänskligt, så fråga om hjälp. det är okej. hjälp att reda ut tankar, att få prata ur sig eller hjälp med lösningar till problem. men sanningen är den att det mesta går att lösa med hjälp av sig självt. låter det krångligt? inställningen man har om saker, om sig själv. den kan lösa hur mycket som helst. börja med den. ta sedan tag i det andra. 

en tanke ställare: kan du göra något åt problemet? om svar ja: gör nått åt det då. klart. om svar nej: nähä okej släpp det, gå vidare. klart. inte riktigt så enkelt, men det blir enklare om man tänker så. faktiskt. eller så tänker man såhär: det blir så krångligt som man gör det till. ELLER: det blir så enkelt som man gör det till. 

 

nu plockar vi fram motivationen i detta äckliga vintermörker och taggar mot att snart våren är här, och att allt känns lättare då! TJOHO INTE LÅNG TID KVAR TILLS DET HÄR! inte för att jag älskar att vara ful eller så.