ett bekännande av en lycklig sofia
igår var den bästa dagen/dygnet någonsin.
det var vårkänsla hela dagen när vi gick på en marknad, solen värmde som aldrig förr.
på kvällen kunde man stå ute på balkongen UTAN jacka och njuta!
och sen lite alkohol och underbara vänner på det. och det var fortfarande ljust.
man gick till de olika ställena med vårjackor, och frös inte ett dugg. det är det bästa jag vet.
visst låter det underbart? det blir bättre.
det hände en sak som gjorde mig så arg efter krogen så jag ville lägga mig ner i en buske och försvinna. arg, ja. fruktansvärt arg.
jag brukar mest bli ledsen när det händer något. men jag blev i stort sett bara arg. och det är så jävla bra.
den här saken ledde till det ena och det andra. vilket i slutändan IDAG har lett till att jag är AV med det som tyngt mig absolut mest de senaste tre åren. avslutat kapitel. finito. HELT FUCKING SLUT.
det jag skrivit om här, det jag mått dåligt över i tre jävla år. en kille, såklart. vad annars? äntligen. var så jävla dags. kan det bli bättre? nej jag tror inte det är möjligt. plus att jag har sådana underbara vänner. alltså ni anar inte hur underbara kompisar jag har. det gör jag knappt själv. ibland slår det en med stor kraft och man blir alldeles varm av lycka i hjärtat. som igår.
sa ju att det var en perfekt dag igår. kunde inte gjort den ett dugg bättre.
här kommer några underbara bilder från igår.
att försöka få tag i en känsla
som mitt tidigare inlägg som var för 73 år sedan så lever jag för de lediga tiderna jag har.
dem spenderar jag med mina underbara vänner, dricker med mina underbara vänner, försöker få inspiration till att rita eller stirrar in i en vägg och längtar efter att vara sådär brinnande kär. sådär så man hoppar på moln, och flinar även om man precis kört in sin nya ferrari i en vägg. nivet, precis så. det pirrar och ja liksom brinner i magen. det finns ett slags ljus inom en, och man bara hoppar och vill skrika.
precis så. det kan jag sakna.
jag lever mitt liv fullt ut, som alltid, kämpar fortfarande med att lägga allt det gamla bakom mig och börja om helt.
det går framåt och framåt. och ännu mera framåt. som jag alltid säger att det gör. men det är för att det alltid gör det. det är därför jag säger att jag saknar känslan av att vara kär och inte att jag saknar en person. för jag har börjat försått att det där är två helt olika saker, tack och lov. att jag kanske äntligen kan skilja på dem. kan vara dags efter några år. det är något som vi ALLA måste ta ställning till. att kunna skilja på att sakna en känsla eller en människa. eller vara arg på en människa. altlså ja, att kunna skilja på känslor och människor om det behövs.
skolan suger, men det är fan inte lång tid kvar. och sen då? bra fråga. jobbajobba i ett år. hemma i fagersta, nånannanstans eller kanske i ett annat land. mina drömmar och planer är många, och det som jag fullkomligt älskar med mig själv är att jag genomför det jag vill göra. för att det är sådan jag är.
nu ska jag hämta upp min bästavän och fortsätta ha en bra lördagskväll. hoppas ni också har det.
hoppas att min extrema bloggkärlek återvänder med vårens härliga kraft. om den inte gör det så, ja så vadå? det är synd, för jag älskar det här. att blogga. bild från studentfesten som var i onsdags.