badade idag, med några från klassen,
man skulle simma 20 längder, och jag hade inte gjort det så a, gjorde det idag.
helvete vad bra gjort av mig.
jag har inte varit med på badet i skolan, och knappt överhuvudtaget bland folk sedan jag gick i början på maria(1:an-6:an), typ lågstadiet, sedan har jag inte vart med.
jag klarar inte av det, det bara går inte.
och ja, jag skäms alltså så pass mycket för hur jag ser ut så jag alltid haft ig på simgrejjs.
det är inte okej.
det är inte okej när alla ens kompisar vill åka på äventyrsbad på friluftsdagar och jag själv är "sjuk" då.
och missa en sådan rolig dag med massa roligt folk. jag har aldrig varit på äventyrsbad med mina kompisar.
aldrig! sug på den du.
och den här skiten beror alltså på att jag är smal.
och till största del på att under hela min uppväxt har alla ALLTID och åter ALLTID kommenterat, klagat, tittat, varit allmänt nedlåtande och kränkt mig för det. om det inte varit klagande så har det varit blickar, suckar, viskande eller ett hånskratt som är typ så här, precis lagom högt för att man ska höra det när man går förbi:
nämen seriöst kolla hur hon ser ut! fan va äckligt!
det här har hänt mig så pass många gånger att ajg inte kan räkna dom.
och absolut inte bara när jag badat, eftersom jag inte visat mig i bikini i stort sett.
visst, right, tänker du, är väll bara att vara skönt att vara smal. as skönt, inte behöva tänka på vikten liksom.
tvärtom, jag har samma problem som dom som väger 300 kilo. fast tvärtom.
jag skulle göra precis allt som står i min makt för att gå upp i vikt, men det går inte.
sjukhuset vet inte ens vad fan det är för jävla fel på mig, nått skumt är det.
jag äter mer än de flesta gör tillsammans, ändå går jag inte upp.
nu i ettan är jag oftast med på idrotten, det har jag inte heller varit på flera år.
den förändringen är så enorm så det går inte att beskriva. inte just idrottsbiten,
utan känslomässigt.

då är min fråga, ska det behöva vara så här?
ska jag behöva må så här dåligt, alltid tänka på hur jag ser ut, och SKÄMMAS över det?
ALLTID? svar, tydligen. verkar inte bättre. världen idag är uppbyggd så.
jag trodde att jag hade hittat någon som faktiskt tyckte om mig för den jag var, men det va tydligen helt fel.
det tar jag som ett tecken på att jag faktiskt INTE duger som jag är.
thats really sucks.
idag i simhallen vägde jag mig, och blev så fucking äckligt super glad så jag fick glädjetårar när jag såg att jag hade gått upp 1 kilo. det är jag nog faktiskt ensam om att kunna bli så. och ändå vet jag att det är fel på vågen där. så det stämde förmodligen inte.
sedan säger jag inte bara att det här är samhällets fel, mina "kompisars" osv.
utan jag hade en jävligt taskig uppväxt, värre än många av er kan föreställa er.
det tänker jag däremot inte dela med mig av, det hör inte hit, men det bidrar en tredjedel ungefär.
jag är trött på det här, sjukt jävla aptrött. idag gjorde jag ett framsteg som fan.
men det va ändå bara en liten liten bit på vägen. tänk på det här:


tänk på vad du säger innan du säger det.


jag förstår inte hur människor kan vara så elaka mot varandra, så frukstansvärt elaka.
det är så jävla hemsk. jag har aldrig gjort i stort sett någon någon ont. ändå har det alltid varit så här.
men det kan faktiskt bli en ändring, på allt det här. för alla, inte bara för mig, utan för alla som har liknande problem.
och det är faktiskt bara vi som kan göra något åt det.
tänkvärt